rainbowface.blogg.se

Läste en artikel/blogginlägg idag som några vänner hade postat på facebook som hade rubriken "Att bryta illusionen om kvinnan". Länk

Den gav mig mycket att tänka på framförallt den första delen av artikeln för jag kände igen mig i nästan allt hon skrev.

 

Jag har sedan 15 års ålder haft stora komplex över mitt utseende.

Jag har alltid varit perfektionist, har alltid velat vara perfekt och se perfekt ut.

 

När jag var 15 år fick jag kommentaren att jag såg trött ut av olika människor. Jag hade lite mörkare ringar under ögonen än dom andra tjejerna, (men det berodde nog mycket på att jag inte hade börjat sminka mig alls än.) 

Jag var inte ens trött men svarade såklart med att. "Ja, jo jag har haft lite problem med att sova på sista tiden..."

Det första jag gjorde efter det var att springa på h&m och köpa min första concealer.

Självklart tyckte alla direkt att jag såg så pigg och naturlig ut. Där fastnade jag.

 

Jag visade mig inte utanför dörren utan smink på nästan 3 år. Inte ens mina vänner eller dåvarande pojkvänner fick se mig osminkad.

Det här var fruktansvärt jobbigt, att kliva upp före min pojkvän så att han inte skulle se mig utan smink och hela tiden planera, smyga med det. För det var ju inte meningen att någon skulle fatta att jag alltid hade smink. 

 

Sista året på gymnasiet gjorde jag ett krafttag för att ta mig ur illusionen. Efter  att ha varit på en solsemester kom jag tillbaka till skolan helt utan smink. Mina vänner som visste vad jag kämpade med sa att jag såg så brun och fräsh ut och jag kände att, yes jag kanske kan ta mig ur det här. Men en gymnastik-lärare på skolan såg mig och tog mig åt sidan för ett privat samtal.

"Elin, hur mår du egentligen..? Är du ok?"

"Öhh, ja jo. Hur så?"

"Du ser så trött och sliten ut. Du är ganska mörk under ögonen." *Menande oroande blick*

Jag ville bara skrika, FÖRIHELVETE JAG HAR INTE VARIT UTAN SMINK I TRE JÄVLA ÅR, KLART ATT JAG ÄR MÖRK UNDER ÖGONEN!!! 

Istället svarade jag.

"Jag är lite trött..." 

 

Jag har fortfarande inte kommit över det där samtalet, som inte var illa menat egentligen men som har ett eget litet bo i mitt huvud. Jag kämpar fortfarande med acceptera mitt ansikte som det är utan smink. Det tog mig 2 år till efter det där innan jag utan problem kunde visa mitt ansikte för min nuvarande pojkvän och varje dag får jag ta små steg för att våga acceptera mig själv mer, att inte skämmas för att jag inte ser"perfekt" ut.

Jag vill inte vara styrd av smink. Att alltid måsta täcka ansiktet för att känna att jag är värd något är jättejobbigt.

Jag älskar smink, jag älskar att experimentera med färg och textur, ändra mitt ansikte. Men jag hatar det också på samma gång, för jag har varit styrd av det så länge.

Det går långsamt men jag är på väg mot acceptans, mitt ansikte duger som det är.